Skidresa i Österrike: Zell am See, Kaprun och Saalbach!

Härliga Österrike nyårsveckan 2024!

Kan man åka på alpin skidresa när man är senior? Är det inte för riskfullt, besvärligt och kallt? Nej då! Har man en gång fastnat för äventyret med skidåkning i eller utanför pisterna behöver man inte sluta bara för att man blivit äldre. Självklart kan sjukdomar och fysiska krämpor bli ett hinder, men om man håller sig i hyfsad form, tränar och tar hand om sig, så är en skidresa alltid en fin upplevelse. Inte minst fungerar en kommande skidresa som motivation för mig när jag tycker det tar emot på gymmet eller på gympapasset: Träna på så finns det fina upplevelser som väntar på den kommande skidresan! Självklart måste man också anpassa sin åkstil och risktagande i och med stigande ålder, men med sunt förnuft, hjälm och ryggskydd kan man fortsätta och njuta av skidåkningen! Det ser man inte minst i pisterna där allt fler seniorer, upp i 80-årsåldern, tar sig fram utifrån sina förutsättningar. Dessutom är ju en skidresa mer än bara skidåkning: Naturupplevelsen, den friska luften, äta gott utomhus, samvaron med vänner och andra trevliga skidåkare är en stor del i upplevelsen.

Vår resa i Salzburgregionen, nyårsveckan 2024

Vi åker ofta skidor vecka ett, men i de flesta fall går resan till de svenska fjällen, inte minst för vi tagit med oss hunden. Nu lämnade tyvärr Molly oss sent på hösten, 13,5 år gammal, vilket var sorgligt för oss alla, men det ökade valfriheten angående resmålen. När vi då tittade runt på resor (lite för att skingra sorgen efter Molly) hittade Margareta ett fint alternativ till ett extra bra pris: Österrike! Det var en nystartad resebyrå som ville slå sig in på marknaden som erbjöd resa, boende, halvpension och liftkort för ett pris som var under självkostnadspriset. Så resan gick till Brück, en liten ort 10 mil söder om Salzburg och med förbindelser till Zell am Zee, Kaprun och Saalbach, ett skidområde med totalt 404 km pist! Lyckligtvis fick vi en vecka med bra väder, sol och behagliga temperaturer runt nollan, medan den svenska vintern pressade ner kvicksilvret till minus 30-35 grader i fjällen och snökaos på vägarna.

Gasthof Lukashansl: Tyrolerboende i Brück med 400 år gamla anor!

Österrike är fyllt med trevliga hotell, gasthof och gasthaus med gamla anor: landet har haft tillresta gäster i flera hundra år, dessutom var Österrike en centraleuropeisk stormakt från 1400-talet ända in på tidigt 1900-tal. Hotellet vi bodde på hade 400-åriga anor, och det hade tillhört samma släkt under hela denna tid! Numera var det tre medelålders systrar som drev hotellet tillsammans med barn, äkta män och personal från hela världen (Balkan, Syrien, Irak, Ukraina, Thailand m.fl.). Det var verkligen ett familjeföretag där de hela tiden var närvarande; deras familjer samlades i foajén för att umgås när de inte var upptagna av de allehanda arbetsuppgifter som hotellet medförde. Halva hotellet var förhållandevis nybyggt, medan den gamla delen bl.a. inrymde matsalar. När vi var där hade man ca. 200 gäster boende på hotellet.

Eftersom vi var där över nyårsafton hade man satsat lite extra och bjöd på en fyrarätters nyårsmåltid på kvällen, till detta hade man tagit in en äldre man som underhåll med bl.a. saxofonspel, munspel och andra blåsinstrument. Desserten som vi 200 gäster fick var gjord av familjens fjortonåriga dotter, så de skolade verkligen in familjemedlemmarna för att så småningom ta över och fortsätta familjetraditionen som Gasthof-ägare.

Självfallet blev det också fyrverkerier, avskjutna från bron som gett orten sitt namn, Brück. Bron var i gamla tider en betydande transportled och gjorde orten till en viktig handelsplats. Det blev en trevlig nyårsafton i genuin miljö! Eftersom huvudfokus var att åka skidor blev det en tidig morgon dagen därpå, så vi somnade gott efter tolvslaget.

Skidåkningen i Kaprun – Kitzsteinhorn: Toppen av Salzburg!

Glaciären vid Kitzsteinhorn: Skidåkning året runt!

Vi inledde skidåkningen på nyårsafton med att åka till den lilla orten Kaprun, en bussresa från Burg som tog knappt 20 minuter. Därefter får man åka fyra toppmoderna kabinliftar för att förflytta sig mer än 2000 höjdmeter upp till glaciären som ligger på ca. 2500- 3000 meters höjd. Toppen Kitzstienhorn ligger på 3203 meters höjd och är den högsta punkten i delstaten Salzburg. Högsta punkten med lift går till 3029 meter, och man märker verkligen av höjden vid ansträngning! Det var inte första gången vi var där: För trettio år sedan var vi i Kaprun midsommarveckan och åkte skidor! Det är alltså ett område som är öppet året runt, även om det på sommaren enbart är på glaciären som man kan åka skidor.

Panorama Gipfelwelt, Kitzensteinhorn

Högst upp tog sig inte bara skidåkare; det fanns ett populärt område där med en gruvgång med utställningar, två panorama-plattformar och en populär restaurang med självbetjäning. Det fanns alltså många som åkte dit utan skidor, framförallt med den stora kabinen Gipfelbahn, för utsikten och upplevelsernas skull. På den ena plattformen, som man kom till efter en lång promenad i gruvgången, hade man utsikt över nationalparken i söder. I fjärran ligger Grossglockner, Österrikes högsta berg på 3798 meter. På den andra plattformen, i anslutning till restaurangen, kunde man se utsikten mot Zell am See. Väldigt vackert var det!

Skidåkningen i Kaprun Gletscher

Skidåkningen i glaciärområdet har något att bjuda för alla nivåer, även om de stora, breda blå pisterna dominerar. Det vi åkte flera gånger var från toppen (på blå pist nr. 1) som sedan övergick till röd pist (nr 11) ända ner till liften Gletscherjet 2, en färd på drygt 1000 höjdmeter. Med något stopp emellanåt för att hämta andan var det en varierad och trevlig tur! Vi åkte också en del runt liftarna Schmidingerbahn och Sonnenkarbahn på i huvudsak röda, trevliga pister.

Svart pist när den är som svartast…

De flesta pister i Kaprun saknar namn, men det finns en legendarisk pist i Kaprun som är en riktig utmaning: Black Mamba! Även benämnd pist 14 är den i särklass brantaste pisten i området; den är 1000 m lång, faller 290 höjdmeter och har en lutning på 63 grader (Lutning beräknas på olika sätt, det är alltså motsvarande ca. 32% om man jämför med lutning på t.ex. en vägskylt). Det är alltså en rejäl utmaning för de som lockats dit, eller som i mitt fall, “lurats” dit av söner som säger :”den är ju inte så farlig…”. Så visst åkte jag den, ungefär halva på skidorna och därefter efter ett fall en lång bit liggande med huvudet neråt utan möjlighet att bromsa… Men jag lyckades pressa skidorna mot marken (eftersom de inte löst ut) och bromsa upp färden, resa mig upp och fortsätta. Dumt nog hade jag inte läst på om pisten i förväg, utan tänkte att den var som de flesta “snälla” svarta pister. Så om man blir lockad till att åka Black Mamba: Tänk på vad ni gör! Men slutet gott, och en upplevelse rikare! Vill ni testa utgår pisten i närheten där Kristallbahn börjar.

Zell am See

Zell am See är en världsberömd skidort med skidåkning för alla nivåer. Förutom skidåkningen bjuder pisterna på en oöverträffad utsikt över Alperna. Från Zells högsta punkt Schmittenhöhe kan man se över 30 toppar som är över 3000 meter höga. I dalen ser man den berömda sjön Zeller See, som sommartid är fylld med badande och med fritidsbåtar. När vi var där var det tidvis molnigt i dalen, men som ni kan se var utsikten magisk ändå!

Skidåkningen i Zell am See

Vi åkte vecka ett och det är en tid då många skolungdomar har lov, så det var ganska många skidåkare i pisterna. Detta i kombination med nysnö och milt väder gjorde att skidåkningen var bäst fram till lunchtid, därefter var det ganska uppkört med en del höga vallar i vissa pister. Men man kan hitta pister hela dagen som ger åkglädje, om man tar sig runt. Det finns tre huvudområden: Det första och största är runt liftarna Areitbahn 1 och 2. På morgonen är det en del liftköer, men eftersom det är stora, moderna kabiner går det ganska snabbt att komma upp i systemet. Det andra området är runt Schmittenhöhe, som man når via en transportled från Areitbahn, pist 8. Det finns en del trevliga pister på “baksidan” av Schmittenhöhe, men liften Kapellenbahn (en fyrstolslift) är en flaskhals i systemet där det är köer, speciellt på eftermiddagen.

Detta är “baksidan” av Scmittenhöhe, med breda, lättåkta pister.

Sonnkogel

Vår favorit i Zell am See-systemet blev pisterna runt Sonnkogel (1835möh). Det fanns flera röda pist-alternativ att välja på, dessutom en restaurang med smakambitioner på toppen av Sonnkogel. Vi hade tur med vädret och kunde sitta ute och avnjuta deras vällagade mat i solsken, även om det var ganska kallt.

After Ski i Zell: Schnapshansalm!

Det finns naturligtvis många ställen i Zell am See för de som vill avsluta skiddagen med After Ski! Själva brukade vi faktiskt vänta tills vi kom hem till hotellet (inte minst för att det är säkrast så), men ett ställe som betraktas som ett “måste” för många är det berömda Schnapshansalm på toppen av Schmittenhöhe (2000 möh). Det finns två avdelningar för lunchgäster: ett med självbetjäning och en avdelning med servering vid bordet. Utanför finns en stor solterrass och musiken började spelas redan vid 14-tiden då serveringen tog vid. Öl, Jägertee, Aperol Spritz m.m. fanns för de törstiga. Speciellt ett glas Gluhwien eller en varm Jägertee var gott efter en hel dag utomhus!

Bilutställningen vid Areit 1400 m

Areitbahn är den långa tredelade liften som tar upp skidåkarna till toppen, den startar vid busshållplatsen vid Schuttdorf. Där Areitexpress går över till Areitbahn finns ett utställningsområde som, åtminstone när vi var där, hade ställt ut klassiska tyska bilar. Det var trevligt att titta på under tiden man köade för att komma upp i liften. Speciellt den lilla BMW:n gillade jag!

Tänk att åka på skidsemester i denna bil, hela familjen!

Saalbach, Leogang

Saalbach är det största skidområdet av de tre, men eftersom det också låg längst bort från där vi bodde, blev det endast en dag där. För denna gång, för vi återvänder gärna dit! Området delas in i Hinterglemm, Leogang och Fieberbrunn, men eftersom det som var närmast Zell am See var Leogang nöjde vi oss med att besöka och åka skidor där under en dag.

Att åka från Bruck till Saalbach innebär normalt en bussresa på en timme, med byte i Zell am See, men eftersom den långa vägtunneln under Zell am See behövde renoveras när vi var där hade man bara ett körfält öppet. Detta medförde stora förseningar i rusningtrafik på förmiddagen. Jag fick därför rådet från turistbyrån i Zell att åka skidor dit, från Schuttdorf till Schmittenhöhe, därefter via den långa, röda pisten nr 21 ner till Viehofen där man kunde hoppa på skidbussen mot Saalbach. Vi steg alltså upp extra tidigt på onsdagen, tog i stort sätt första liften upp, Areit Express och vidare till Areitbahn, för att sedan åka den ganska isiga och krävande pisten 21. Det hela gick bra, och efter endast 40 minuter satt vi på bussen som tog oss till Schönleitenliften som tog oss upp på 1910 möh, Wildenkarkogel. Där möttes vi av strålande väder och av ett skidparadis med skyddat läge mellan de omgivande topparna.

Mindre än en vecka innan vi åkte ner till Zell am See såg väderprognoserna riktigt tråkiga ut: Dimma, ymnigt snöfall och t.o.m. regn utlovades. Som tur är är väderprognoser i Alperna mycket svåra att göra och det var i stort sett bara en dag som det var molnigt, åtminstone på de höjder där vi befann oss. Det kom också ett rejält snöfall i början på veckan, men det kom nattetid. Vilken tur vi hade, inte minst på vår dag i Saalbach!

Vi blev varnade för att det brukade vara en del liftköer när vi skulle ta oss tillbaka, så vi började åka tillbaka redan vid 14-tiden för att vara säkra på att liftarna skulle vara igång. En del liftar stängde redan vid 16-tiden så här tidigt på säsongen. Den lift som går över igen till Zell am See är ZellamSee-Express, en bekväm gondollift. Det var mycket riktigt en del köer på Zell am See-sidan, speciellt vid den äldre Kettingbahn. Men vi hann med den sena bussen hem till Bruck från Schuttdorf, och vid 17-tiden var vi hemma, rejält trötta men nöjda med en fantastisk skiddag.

Vi hittade en trevlig bar vid lunchtid som också serverade smårätter. Här kunde vi sitta och njuta av solskenet!

Sammanfattning av Österrikeresan: Härlig skidåkning i Tyrolen!

Vi hade en mycket fin vecka med mycket skidåkning och mycket österrikiskt gemyt i den genuina miljön. Vi fick resan billigt, troligen därför att det var ett mindre bolag som arrangerade den och att vi var utanför den värsta högsäsongen (v4-12). Vi upplevde inte heller att mat och dryck i backen var särskilt dyrt; jämför man med Sälen och Åre var det billigare. Om man ska resa hit bör man vara noga med att få ett bra boende. Vi såg några som bokat ospecificerat och som fick bo i en barack på ett industriområde (säkert billigt men inte särskilt kul…). Upplevelsen av att bo i den genuina Alp-miljön är värt en del, även om huvudfokus är skidåkningen. Vi åker gärna hit igen, och nästa gång blir det sannolikt i Saalbach.