Västra Australien.

Australien som man föreställer sig att Australien är!

Resan som skulle gått någon helt annanstans…

Resan i december och januari år 2022-23 var egentligen menat som en helt annan resa: Jag skulle gå i pension (jag ångrade mig sen…) och Margareta fyllde 60 år, så vår plan var att åka till Karibien, kanske Kuba eller någon annan ö där. Men så blev det inte; vår mellanson träffade en ljuvlig tjej från Melbourne på en schacksida på nätet, hon besökte oss julen 2021 och efter några månader flyttade han till Australien med ett tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd. Självfallet ville vi och våra två andra söner fira jul med dem, så den planerade resan fick planeras om. Eftersom vi hade tänkt oss en långresa åkte vi ner till Australien redan i slutet på november 2022, och efter en hel del research valde vi att resa till västra Australien. Det ångrar vi inte!

Perth, storstaden med småstadskänsla.

Vi flög till Perth, huvudort i Western Australia, med en mellanlandning i Istanbul på några timmar. Det var en lång resa, dock är den behagligare än en resa till Sydney eller Melbourne eftersom den är 5-6 timmar kortare. Vi reste från ett kallt och ruggigt Skandinavien till ett varmt och soligt Australien, dock utan den värmechock man kan få på tropiska resmål. I början på december är det behagligt vårväder i Perth, varmt och soligt men inte svettigt. Vi inledde vår resa med några dagar där för att acklimatisera oss och komma över jetlaggen, som dock inte var så påtaglig. Vi upptäckte då att Perth var en vacker storstad, med drygt två miljoner invånare, med ett centrum runt Swan River som var väl samlat. Man fick en “småstadskänsla”, välkomnande mysigt och lite avslappnad stil (typ Göteborg). Perth är Australiens fjärde största stad (efter Sydney, Melbourne och Brisbane) och brukar beskrivas som världens mest isolerade fastlands-storstad med 200 svenska mil från närmaste andra storstad, Adelaide.

Sevärt i Perth med omgivningar:

Dag 1: Centrum och Bell Tower

Vi bodde i centrum på ett litet hotell som tidigare haft svenska ägare. men som var sålt till kineser, så vi hade nära till centrums sevärdheter och till hamnen och busstationen med alla förbindelser. Det första vi gick till på första dagens upptäcktsfärd var mot hamnen, Elisabeth Quay och Bell Tower, det berömda landmärket i Perth.

Bell Tower

Bell tower byggdes inför milleniumskiftet och stod klart år 1999. Den 82,5 m höga byggnaden innehåller 18 st klockor, varav den äldsta härstammar från 1200-talet, men stöptes om på 1500-talet. Hela byggnaden betraktas som en av världens största musikinstrument.

Bell tower ett spektakulärt vackert bygge (kostnad ca. 5,5 miljoner USD), dessutom extremt hållbart uppbyggt eftersom de 18 klockorna tillsammans väger 9 ton och frestar på byggnaden när klockorna kommer i svängning. Det är vackert att titta på, och att lyssna till, från utsidan, men vi bokade också en rundvandring inne i tornet, där man bl.a. fick prova på att själv dra i klocksträngar till klockorna. Det var också intressant att höra historien om klockorna, varav många var inskeppade från England, som t.ex. St Martin-in-the-fields-klockorna.

Elisabeth Quay och centrum

Perths centrala delar visade hur välmående den australiensiska ekonomin är; överallt byggdes det, den ena spektakulära skyskrapan efter den tandra. Gamla hundraåriga byggnader står sida vid sida med nybyggen, ofta i en charmig mix. Här finns mycket att upptäcka och vår första dag i västra Australien blev en många mil lång promenad. Att det är en stad nära havet blev man påmind om när man hade plats för sandskulpturer utmed promenadvägen. När man tröttnade på byggnader fanns det den stora parken Kings Park att vandra i. Bussarna dit från busstationen vid Elisabeth Quay var avgiftsfria. I parken gick vi vilse, och botaniska trädgården var stängd, men det var skönt med skuggan under träden. På kvällen tog vi färjan över till andra sidan av Swan River, till South Perth, där man kunde få en fin bild över Perths city skyline. Där fanns det också en mobil matmarknad, vid South Perth Esplanade, med matstånd med läckerheter från hela världen. Mycket populärt och välbesökt! Vi avslutade den långa dagens utfärd med att kolla in Perth Train Station, eftersom vi skulle åka därifrån till Freemantle dagen efter.

Dag 2: Rottnest Island

Dag två i Perth ägnade vi åt en tågresa till hamnstaden Freemantle, båttur till Rottnest Island och kvällen tillbringade vi i Freemantle. Att vi valde Rotnest Island var nog framförallt för att vi ville se de där förekommande små pungdjuren quokkas, men också för att vi längtade till att få bada i havet. Vi hade tur med vädret och det blev en fin dagstur. Vi hyrde cyklar på ön, cyklade runt på upptäcktsfärd och för oss påminde det om våra återkommande utflykter till Ven i Öresund, förutom att där ser man harar och kaniner, inte quokkas…

Rottnest Island har världens största vilda population av quokkas, som är ett litet pungdjur som är släkt med wallabyn. Den är stor som en katt eller liten hund, och på håll kan den förväxlas med en stor råtta. Det var så ön fick sitt namn: Holländska sjöfarare som såg djuren för första gången på 1700-talet trodde att det var råttor. Quokkan är dock inte alls besläktad med råttor, det är en vänlig och trevlig vegetarian som man kunde se och bekanta sig med på många ställen på ön.

Rottnest Island har många fina badvikar och en del av stränderna räknas som de finaste i världen. Eftersom det var sen vår där var vattnet inte särskilt varmt, men för oss svenska vikingar var det naturligtvis njutbart! De mest omskrivna stränderna är Salmon Bay och Green Island, men det finns 63 olika stränder i alla storlekar och smaker, så det är bara att prova sig fram! Vi bokade färjan från Freemantle dagen innan, det kan vara bra under helger och högsäsong. Rottnest Island är Perth-bornas favoritutflyktsplats, också en favorit för alla de turister som vill kombinera bad, natur och quokkas. En dag där rekommenderas verkligen!

Freemantle

När vi åkte tillbaka med båten till Freemantle beslöt vi oss för att stanna där och ströva runt i den lilla staden med ca. 30.000 invånare. Den ligger vid mynningen av Swan River, 20 km från Perth, och är hamnstad och förort till Perth.

Vi började med att släcka törsten, efter en lång dag i solen, på det lokala bryggeriet Gage Roads Freo Brewery, ett av tre bryggerier i den lilla staden. Det var det första av många bryggerier som vi besökte i Australien, och det var mycket välbesökt. Precis som många andra bryggerier kombinerade man ölutbudet med goda maträtter och med musik, ofta liveframträdanden. stämningen var uppsluppen och man satt vid kajen vid infarten till hamnen och kunde se de stora skeppen komma och gå.

Vi gick sedan in i staden för att uppleva gatorna och husen från 1800-talet, då det var mycket besökande sjöfarare som sökte efter hotell och barer. Vi hade läst om det kanske finaste hotellet, National Hotel, och visste att det fanns en undanskymd men populär takterrass där. När vi kom dit var de flesta platserna uppbokade av olika sällskap, men vi hittade en plats och kunde njuta av en drink i solnedgången och av utsikten.

Dag 3: West Coast Australia, on the road!

Nu, när vi vant oss vid klimatet och tidsomställningen, var det dags att hämta ut den förbeställda husbilen och köra ut på äventyr! Vår plan var att åka på en rejäl rundtur i sydvästra Australien, framförallt utmed kusten och besöka alla nationalparker, men vi ville också uppleva “The Outback” och guldfälten i Kalgoorlige. Totalt planerade vi “en liten sväng” på ca 3-400 mil…

Bilen var beställd hemifrån i god tid, högsäsongen närmade sig och vi ville vara säkra på att få rätt bil för våra behov. Det finns ett stort antal uthyrningsfirmor där man kan beställa husbilar, så det kan löna sig att jämföra och läsa på i god tid. Det vi prioriterar är kundrecensioner och att de har bra försäkringsvillkor, även om priset också spelar roll. Vi hyrde genom Auto Europe, men det finns många andra bra, tillförlitliga firmor.

Storleken på bilen har betydelse: En liten bil är smidigare och driftsbilligare, men saknar komfort som pentry och toalett. Speciellt det senare kan vara bra att ha mitt i natten. Däremot blir en väldigt stor, lyxig bil oftast mindre användbar då man inte får köra på vilka vägar som helst och riskerar att köra fast på sandiga vägar. Vår bil var anpassad för två personer, hade litet kök, kylskåp, toalett och rinnande vatten. Den var också rimligt lätt att bädda i till natten. Bränslepriserna är förhållandevis låga i Australien, men vi tyckte den hade hyfsad körekonomi. Uthämtningen av bilen tar en stund, uppemot en timme, men man bör lära sig så mycket som möjligt om bilen innan man kör iväg. ETT TIPS! Glöm inte att beställa campingmöbler, stolar och bord tillsammans med bilen eftersom det oftast är bekvämast att sitta ute och äta. Grillar finns på alla campingplatser, så om ni inte ska “fricampa” väldigt mycket kan man avstå det.

dag 4: Bunberry- Busselton- Dunsborough

Den första natten “fricampade” vi på en parkeringsplats vid havet vid Bunberry norr om Margaret River-regionen. I många samhällen finns det väl utmärkta ställen där det är tillåtet med fricamping, sannolikt för att locka besökare, men på andra platser kan det vara förbjudet. På morgonen gick vi ut på det intressanta undervattensobservatoriet, längs ut på en 2 km lång brygga med tågspår. En gång i tiden var den till för att anländande skepp skulle kunna lasta/lasta av där till järnvägsvagnar, numera är det till för transport av turister, om man nu inte orkar gå!

Margaret River Region, merän en världskänd vinregion

Regionen Margaret River är väl mest känd för oss svenskar som en vinregion där man tillverkar fantastiska, eleganta viner, framförallt Cabernet Sauvignon, på magra, grusrika jordar i “europeiskt” klimat. Och visst stötte vi på hur många vingårdar som helst, varav många har öppet för gårdsförsäljning. Detta passade extra bra eftersom Margareta fyllde jämnt och vi ville fira lite med ett extra fint vin till kvällen. Vi besökte några stycken vingårdar, t.ex. den stora Fermoy, men de var inte särskilt välkomnande om man inte ville boka betald provsmakning…

Men på den mindre vingården Montague Estate var de desto trevligare, även om vi rullade in tio minuter innan stängningsdags. Här kunde vi prova och välja ut ett trevligt bubbel till Margaretas 60-årsdag! Denna firade vi i nationalparken Leeuwin vid Cape Naturaliste under en kylslagen kväll med bara ett par plusgrader (!).

Cape Naturaliste Lighthouse

Innan vi tog in på campingen hann vi dock med ett par saker: Självklart ville vi bada och även äta en god lunch på ett bryggeri. Eagle Bay Brewerie hade god mat och provbrickor med olika goda ölsorter. Själv tog jag det försiktigt med ölen, men Margareta provade alla sorter, som också kunde köpas med på plats. Badvattnet i Eagle Bay var åt det kylslagna hållet (ungefär dom ölen) så det blev mest solbadande. Vi tog sedan och åkte ut till en av de mest sydvästliga fyrarna i regionen, Cape Naturaliste Lighthouse, som bjöd på hisnande utsikt över havet.

Dag 5: Närkontakt med australienska faunan!

När vi campade på naturcampingen på nationalparken Leuwin-Naturaliste NP kom vi för första gången i närkontakt med några kängurur. Vi kom dit sent och campingen, som ägdes av urbefolkningen aboriginerna, var obemannad. Den plats vi bokat var upptagen av en lägerskola, men vi hittade en annan avskild plats där vi parkerade. Vi tog sedan en promenad i omgivningen, in i skogen. Där bakom en krök av stigen stod vår första känguru, med unge och allt! Hon var också lite överraskad av att vi dök upp och tittade skeptiskt på oss. Snabbt tog jag fram kameran och i glädjen över det fina djuret tog jag några steg framåt. Men då markerade hon med ett ilsket djupt morrande: “Detta är min skog, passa dig!” När jag såg på hennes stränga blick och långa klor var det bara att backa, för hon gick inte undan. Vi fick hitta en annan väg tillbaka till bilen, men ett minne rikare…

Dag 6: Flera djur i sikte i Hamelin bay!

Nästa dag tog vi sikte mot Hamelin Bay, framförallt för att vi läst att man där kunde komma i närkontakt med stingrockor. På vägen dit tog vi en omväg genom en Karri forest, trots att det kanske inte var tillåtet att köra off road. Det gick dock bra… 🙂 Karriträden och naturen i skogen var imponerande, men de riktigt gigantiska träden vi fick vi se först senare. Det hade varit omfattande bränder i den skog vi körde i, liksom på flera andra ställen.

Stingrockor vid Hamelin Bay

När vi kom till Hamelin Bay gick det många vilsna turister och letade efter de berömda stingrockorna, men ännu hade inga rockor visat sig. Vi strövade längs stranden och plötsligt kom de, långsamt simmande längre och längre in mot stranden. Snart hade de andra tursiterna upptäckt att vi hade kontakt med dem, så de kom springande och flockades. Om man vågade gick det bra att gå ut och klappa djuren på ryggen, de verkade också gilla det. Det var inga som matade rockorna, så varför de simmade till oss för kontakt vet jag inte. Trevligt var det i varje fall att se djuren i det fria, och så nära!

Cape Leuwin, fyrtorn och Pemberton

Vi besökte sedan Australiens mest sydvästliga punkt, Cape Leuwin, där Indiska oceanen möter Södra Stilla havet. Där finns den största fungerande fyren på Australiens fastland. Naturen är vild och vindpinad, så våra vindjackor kom väl till pass. Det var också ovanligt kallt denna vår, med bara ett par plusgrader nattetid. Solen värmde dock på ordentligt under dagtid.

Dag 7: Äventyr i skogen! Pemberton och Peaceful Bay.

Det finns ganska många nationalparker i västra Australien och de som ligger i Sydväst runt Pemberton är skogsområden med gigantiska Karri-träd och andra Eukalyptusträd. Sjunde dagen på vår resa ägnade vi åt skogarna innan vi vi åkte till Peaceful Bay för övernattning. Vi började med att införskaffa tillträdesbiljett med parkeringstillstånd, Park Passes, vid ett Visitors Center i Pemberton. Dessa kan man också införskaffa hemma, via nätet, om man vet exakt var och när man är där. sedan kunde vi besöka parkerna med de imponerande Karri-träden som kunde bli upp mot 100 meter höga.

Klättring i eldvakternas träd! Gloucester National Park

En speciell upplevelse var att man kunde klättra upp i ett av de högsta träden som fungerat som utkiksträd för skogsvakterna som där höll utkik efter rök och eld. Skogarna med de stora träden var och är värdefulla, speciellt i Västra Australien där skogar är sällsynta i det mestadels torra klimatet. Skogsvakterna hade för länge valt ut fyra av de högsta träden och slagit in armeringsjärn i dessa som formade en trappa/stege som de klättrade upp i varje morgon. Om de under dagen observerade rök kunde de slå larm till kollegorna. Klättringen upp är inget för höjdrädda, så Margareta stannade kvar på marken för att “kunna skaffa hjälp om jag trillade ner”… Utsikten från trädet var imponerande, även om jag inte kunde klättra ända upp i toppen utan fick stanna på en plattform ca. 30-40 meter upp. Toppen var “ockuperad” av ett gäng franska äventyrare och man kunde bara klättra en åt gången i vardera riktningen (kan jag skylla på..).

Promenad bland trädtopparna. Walpole, Valley of the Giants Tree Top Walk

Vi åkte också till en annan park för att uppleva en 600 meter lång promenad på 40 meters höjd bland trädtopparna, en höjdpunkt bland parker.

Det fanns också en promenadstig under ställningarna med faktaskyltar vid intressanta växter och träd. Man får ett intryck av trädens storlek när man kan gå in i håligheter stora som små rum. En del av håligheterna har bildats under de återkommande skogsbränderna.

Peaceful Bay

Söder om Giant Trees Walk ligger Peaceful Bay och där slog vi läger för natten. Fin miljö och nära till havet. Hela sydvästkusten är kantad med vackra stränder, den ena vackrare än den andra. Här kan man åka runt i veckor för att besöka dem alla.

Ungefär varannan natt tog vi in på en campingplats för att få möjlighet att ladda bilens batterier, duscha och grilla på campingplatsens stora grillar. Vid många tillfällen träffade vi också trevliga australiensare som också var på semester, eller som levde i sin Campervan och tog jobb dädet fanns för tillfället, Grey nomads jobs. Detta var en vanlig företeelse bland hantverkare, lantarbetare och andra som kombinerande det kringflackande livet med jobb där de för tillfället fanns. Vi pratade med en del som också hade med sina barn på detta “nomadliv”, och de ordnade med skolgången via distansutbildning, något som var väl utbyggt och beprövat i detta stora, men glesbefolkade, land. Vi upplevde inte att detta var ett påtvingat levnadssätt, utan mer att det var ett självvalt levnadssätt; att bo i sin välutrustade campervan och flytta runt efter väderlek och intresse, och samtidigt jobba med tillfälliga jobb för att försörja sig.

Dag 8:Heldag på stränderna

Dag 8 bjöd på vackert väder så det blev en heldag med att upptäcka en del av de fina stränderna på sydkusten.

Elephant Rock beach, uppkallat efter klippformationen som på håll liknar en flock elefanter.

Greens Pool

Vid sidan om Elephant Rocks fanns det ett populärt, skyddat ställe för att bada kallat Greens Pool med klart, turkost vatten. Detta område tillhör William Bay National Park och utgör en fin introduktion till “the South Coast”.

Bryggerier i sydvästra Australien: Mer än bara öl…

lDet är mycket vanligt med lokala bryggerier i Australien, och de har utvecklats till något mer än bara ölproducenter. Det var oftast ett säkert kort att svänga in på ett bryggeri för att få god mat och dryck och inte sällan var det musikunderhållning och försäljning av lokala produkter. Detta bryggeri, Boston Brewing Co., låg i utkanten av staden Denmark på sydkusten. De hade också en liten vinodling, något som naturligtvis är vanligt så här i närheten av det stora vindistriktet Margaret River. Öppet 11.30-21.00 varje dag.

Dag 9. Albany: The Gap och Natural Bridge

Kusten vid Albany är känd för att man där kan se valar och delfiner från klipporna, dock inte året runt utan säkrast från maj till november. Arterna som är är under vandring då är knölval och Sydkapare (Southern Right Whale). Vi höll utkik ibland, såg en del delfiner men tyvärr ingen val. Däremot skulle vi besöka en gammal valstation vid Albany. Före det åkte vi till de populära utsiktpunkterna The Gap och Natural Bridge vid kusten.

Valstationen i Albany, Historic Whaling Station

Som på många andra platser i världen med valförekomst var det förr vanligt vanligt med valfångst. Då valarna riskerade utrotning förbjöds kommersiell valfångst världen över år 1986, tack och lov. Idag är det bara Norge,Island och Japan som bedriver valjakt. Skäms!

Valstationen i Albany är nu ett museum med utställningar och med ett gammalt valfångstfartyg. En rolig sak var att en äldre man, som jobbat på fartyget på 1970-talet, nu fungerade som guide, en Senior Volunteer, och kunde berätta om hur det gått till och hur utrustningen på båten användes. Systemet med äldre pensionärer som frivilligarbetade ideellt stötte vi på många gånger. De fick väl en mer symbolisk ersättning, som t.ex. gratis boende på populära campingplatser, men framförallt gjorde de något där de var kunniga och kunde känna sig behövda. Det var också intressant att se välgjorda filmer och utställningar om valarna.

Vindkraftparken utanför Albany

Miljömedvetenheten i Australien blir större och större, landet är utsatt för både torka och bränder p.g.a. de stigande temperaturerna i världen. Man har egna rika naturtillgångar, som t.ex. olja, men försöker ändå få till en omställning. Ett exempel är den gigantiska vindkraftparken utanför Albany, placerad på bergsluttningar där det är ständig vind. Denna vindkraftpark försörjde staden med elkraft till mer än 80%, helt fossilfritt.

Vi kom fram sent till campingen, hittade en plats vid sidan om ett sällskap som satt och spelade och sjöng religiösa sånger. Vi pratade kort med dem, de ville nog gärna frälsa oss, men vi tackade för visat intresse och blev helt frälsta av utsikten istället. Det berget skulle vi bestiga dagen efter!

Dag 10: Bestigning av Bluff Knoll

Bergstoppen Bluff Knoll, som ingår i bergskedjan Stirling Range, har en höjd av 1095 möh. Det finns en populär vandringsled upp till toppen, men svårighetsgraden är 4 av 5, så man bör vara hyfsat rörlig. Turen tar ca. fyra timmar, och när ,man skriver det i Australien så är det inte i överkant (som i t.ex. USA där en liten halvtimmespromenad kan klassas som “svår, tre timmar”…). Det var också ganska kyligt i blåsten på toppen, så vi fick god användning för våra vinjackor, liksom dryck och lite proviant (kakor, frukt och choklad..). Väl däruppe blev vi belönade med en fin utsikt över Stirling Range National Park.

Dag 11. Bremer Bay

Efter den ansträngande klättringen till Bluff Knoll åkte vi till en camping i Bremer Bay. Dagen efter blev en hel stranddag. En bit utanför campingen hittade vi återigen en fantastisk, folktom strand. Här badade vi och vilade upp oss under dagen, men vi besökte tre olika stränder som låg nära. Den första kallades Short Beach (ovan), välkänd för sin kritvita sand och kristallklara vatten.

Andra stranden var Blossom Beach, som är känd som en långgrund, säker strand med finkornig sand, så finkornig så att det “gnisslar” under fötterna när man går på den. Alla som upplevt det vet hur det låter!

Tredje stranden på vår stranddag var Native Dog Beach, där det faktiskt fanns några andra besökare också. En härlig strand som bjöd på sköna bad! Efter allt badande körde vi till Hopetoun för övernattning, den ligger 46 mil sydost om Perth.

Two Mile Beach, Hopetoun

Vi kom fram ganska sent till Hopetoun, vid Two Mile Beach, och många besökare hade då åkt dit för att grilla och festa på stranden, där det var tillåtet att köra bil, om man hade lämpligt fordon för det. Det hade blivit ganska kyligt, så vi avstod från badandet.

Dag 12: Färd i the Wheat Belt och nya berg att bestiga, East Mount Bennett!

Vi färdades nu i delar av ett område som kallas The Wheat Belt, ett gigantiskt område där det odlas vete med stordriftsmetoder. Gårdarna och fälten här är gigantiska. Vi träffade på en äldre farmare på campingen i Hopetoun som skämtsamt berättade att de bodde mitt inne på sin egendom, men när de skulle hämta posten på morgonen vid vägen tog det omkring en halvtimme att köra dit. Jag frågade då om hans egendom kanske var så stor som 10 tusen hektar, men han svarade, med ett snett leende, att det räckte inte… Det var för övrigt en mycket trevlig man som berättade om livet som bonde i Australien. Stordriften hade tyvärr en betydande nackdel: för att kunna utnyttja maskiner i stordriften användes stora mängder med bekämpningsmedel, oftast Round Up. Det hade nu skapat en situation då väldigt många av hans vänner, och hans dotter, hade dött av cancersjukdommar. Han var också själv drabbad av cancer och gick under behandling. Tidigare var de inte så noga med att skydda sig vid bekämpning, och mycket spriddes med besprutningsflygplan vilket gjorde att allting blev besprutat, inklusive människor och djur. Orsaken att han var på campingen var att han, återigen, skulle på begravning av en gammal vän. Ett mycket högt pris för livsmedelsproduktionen, som är en viktig del i Australiens ekonomi eftersom väldigt mycket exporteras.

Margareta hittade ett nytt berg…

Av någon anledning hamnar vi alltid på berg och klippor, med utsikt eller intressanta byggnader, när vi är ute och reser. Jag ska inte skylla ifrån mig, men Margareta är speciellt glad för berg, borgar och höjder som man mödosamt kan klättra upp till. Så när vi passerade det lite mindre berget East Mount Bennet, med en intressant klippformation på toppen, var det bara att stanna bilen och att ta på sig vandringsskorna.

Dag 13: Esperance och Cape Le Grand National Park

Ett av huvudmålen på vår roadtrip, som vi bestämt oss för hemma, var Cape Le Grand National Park, öster om Esperance. Det finns fina, avskilda campingplatser här som är oerhört populära. Vi bokade t.ex. Lucky Bay campground hemifrån, fyra månader i förväg, och då fanns det endast ett fåtal platser kvar. Bokningen görs på Western Australia National Parks sida. Men innan vi kom dit var vi i Esperence, huvudorten i väst innan nationalparken. Här stannade vi och provianterade (mest öl.. ) på det lokala bryggeriet, Lucky Bay Brewerie. På vägen mot Nationalparken såg vi bl.a. ett gäng Emu. Det är ca. 60 km till Lucky Bay från Esperance, en väg som delvis kantas av hänförande utsikt över kusten.

Lucky bay, utnämnd till världens bästa strand.

Lucky Bay blev år 2023 utsedd till nummer ett bland världens stränder i en omröstning bland reseexperter (Källa: worlds50beaches.com) och det är inte konstigt. Inte nog med att den fem km långa stranden har den mest orörda, snövita sanden och turkosa vattnet du kan tänka dig, utan det unika är att du delar stranden med ett stort antal vänliga kängurur! Den välutrustade campingen ligger dessutom precis bredvid stranden. Platsen är så avlägsen att det inte finns uppkoppling till internet, TV, mobilnät eller annat som kan distrahera dig. Det fanns inte heller el- uppkoppling till husbilen, men det visste vi och var förberedda på. Vi frågade de pensionerade campingvärdarna (volunteers) på plats om de inte hade fått önskemål om internetuppkoppling från gästerna, men de svarade att de flesta som kom dit både accepterade och njöt (!) av att vara otillgängliga för världen. Då gjorde vi det också! Däremot var det ganska blåsigt och lite kyligt när vi kom fram, så första dagen blev det inget badande utan vi bekantade oss med området och en del kängurur som fanns överallt. Det är förbjudet att mata dem, och de flesta håller sig på lite avständ, men det fanns också de som gärna ville bekanta sig med oss!

Dag 14: Lucky Bay och vandring till Whistling Rock

Efter en god natts sömn i de lugna omgivningarna beslöt vi oss för att vandra på leden till nästa strand och till Whistling Rock. Vädret var betydligt bättre så vi tog med oss badkläder och handdukar. Vandringsleden till Whistlers Rock är några kilometer lång och en lätt vandring.

Stranden nedanför Whistling rock var ytterligare en paradisstrand. Vattentemperaturen var som vanligt runt 20 grader, men det räcker ju gott till för vikingar (och andra). Vi tog några härliga bad och njöt av omgivningarna!

När man får oväntat besök…

När vi mot eftermiddagen kom tillbaka till campingen beslöt vi oss för att tillaga vår medtagna mat på ett av uteköken. Det fanns flera sådana med grillmöjligheter och även vanliga spisar. Medan vi sedan satt där och åt närmade sig en känguru nyfiket (de som är här är av underordningen West Grey Kangaroo). Vi lydde uppmaningen att inte mata djuren, men denna känguru visste tydligen att man kunde snatta till sig något ibland. När man ser kängurun så här nära ser man också att de är utrustade med ganska långa klor, så man viftar inte bort dem så lätt… Den här kängurun lyckades så småningom snatta till sig en tomat, men det var åtminstone inte något skadligt..

Dag 15: Margareta hittar ytterligare ett berg….

Efter två härliga dagar runt Lucky Bay var det dags att åka vidare mot ytterligare en natt i Cape le Grand National Park, men på ett annat ställe. Margareta hade dock upptäckt att vi skulle passera ytterligare ett berg, med vandringsled, på vägen. Så det var bara att ta på sig vandringsskorna, lasta på sig vatten och “nödproviant” och vandra upp på Frenchmans Peak, som lyckligtvis endast var 262 meter hög. Belöningen på toppen är en spektakulär utsikt över hela nationalparken samt grottan på toppen. Berget har fått sitt namn eftersom det liknar en fransman i ålderdomlig militärmössa på håll.

Sista kvällen i Cape Le Grande NP. De sista havsbaden på sydkusten.

Sista natten på sydkusten hade vi valt en liten camping med bara tolv platser. Här kunde vi koppla av och ladda upp oss inför den lite längre bilturen som väntade oss dagen efter.

Dag 16: Hit the road again, Cape Le Grande – Kalgoorlee

Vi åkte tidigt på lördagen för att köra den långa vägen mellan sydkusten och Cape Le Grande till gruvstaden Kalgoorlee. Vi färdades då in i det torra, ökenliknande landskapet, The Outback, som en del väl känner igen från program som “Guldgrävarna i Australien”. Kalgoorlee är mycket riktigt centrum för gruvindustrin, och bland annat finns där en av världens största öppna guldgruva. Till ytan är Kalgoorlee en av världens största städer (95575 km2), men invånartalet ligger på knappt 30.000 invånare. Det finns inget vatten i staden, men den försörjs med vatten via en pipeline från dammen Mundaring Wier, som ligger vid Perth drygt 55 mil (!) från Kalgoorlee. Pipelinen är en ingenjörsbragd som man kunde se lite överallt.

Förutom alla de som arbetar i gruvdriften finns det många väderbitna “prospecters” som köper in rättigheten att leta efter guld på ett område i the Outback, och en del lyckas hitta guld och blir rika. Faktum är att Kalgoorlee är den stad i Australien som har flest miljonärer per capita, men om det beror på guldfynd eller hårt arbete, kombinerat med få saker att spendera pengarna på, är osagt. Desto fler lycksökare hittar bara småbitar, men drömmen om “Guldklimpen” håller dem i gång. Många prospecters och tillfällighetsarbetare bodde på den camping som vi tagit in på (bild ovan), som endast delvis var till för turister.

Vägen upp till Kalgoorlee var ca. 44 mil lång, men trots det var det inte så många bilar vi mötte på vägen. Desto fler var de “Road train” vi mötte, upp till 54 meter långa och 2,5 meter breda långtradare, som kunde ha 49 axlar (första axeln, som man styr med är alltid enkel, de övriga är dubbelaxlar). Vägarna är specialbyggda där det finns avfarter; man har breddat vägen just där för att dessa gigantiska lastbilar ska kunna svänga. Annars saknar väldigt många vägar asfalterade vägrenar, så man får vara försiktig så att man inte vinglar till med bilen, samt vid omkörningar av Roadtrains, förstås.

Kalgoorlee, gruvstaden

Staden grundades i slutet på 1800-talet efter upptäckten av guld i området. Det finns en hel del bofasta numera, men många jobbar tillfälligt i gruvindustrin. För dessa finns det ett hyfsat stort utbud med lokala barer och restauranger, t.o.m. sådana där drycker serverades av unga tjejer i baddräkt/topless (synnerligen otidsenligt, men populärt där). På restaurangen där vi åt fanns det två avdelningar, en för familjer och en för ungkarlar/gruvjobbare. Alkolholreglerna för de som jobbade i gruvan var strikta: Utandningsprov på samtliga på morgonen, och alla hade skrivit på att de inte fick dricka efter kl. 21.00 på kvällen, vilket gjorde att kvällsstängningen oftast var tidig. Men innan dess kunde Australiensarna verkligen dricka öl i massor, dock utan att bli för störiga…

Vägarna inne i Kalgoorlee var också extra breda, detta var ett historiskt arv från de första transporterna till och från gruvstaden som gjordes med kamelkaravaner! Den långa. torra vägen från Perth lämpade sig inte för hästtransporter, men med kameler fungerade det! Det fanns fortfarande ställen som hade kvar uppfödning av kameler i omgivningen. Att vägarna skulle vara så breda var för att de stora kamelkaravanerna skulle kunna svänga där så behövdes. Kameler vägrar nämligen att backa… Ett annat minst sagt udda historiskt arv var att det fanns kvar en bordell mitt i staden, Langtrees 181. En konstig sak är att man har guidade turer där, för turister och barnfamiljer(!), företrädesvis på söndagsförmiddagar. Vi gick inte dit, men om vi gjort det skulle vi fått se de olika rum som är anpassade med olika teman efter kundernas sexuella preferenser. Jag nöjde mig med att fotografera utsidan av huset, som liksom många andra hus påminde lite om Vilda Västern från cowboyfilmer.

Dag 17: Gruvmuseum och guidad tur i Golden mile Super pit

Vi hade tur med timingen då vi gjorde vårt besök, för en gång i månaden hade man en guidad tur in på gruvans område. Vi bokade in den mycket populära turen som utgick från ett gruvmuseum, Hannans North Tourist mine. Vår guide hade själv arbetat under en lång tid i gruvan, och det han berättade var intressant. En detalj är att de gigantiska dumpers som kör i skytteltrafik, dygnet runt, från brytningen mer än 300 m ner i brottet till beredningen där malmen lastas av, tar cirka 30 minuter enkel resa. Det monotona körandet, som samtidigt är ytterst krävande, gör att man t.ex. har de hårda alkoholrestriktionerna för personalen. Arbetet är välbetalt och motiverar personalen till att sköta sig. Många arbetar hårt där under några år för att sedan söka lyckan någon annanstans med ett hyfsat startkapital, medan andra stannar. Guiden berättade också om att de med de tyngsta arbetet, borrare och sprängare, ofta blev fysiskt utslitna på bara 5-10 år, trots att det var de mest storvuxna och starka som valdes ut till detta arbete. Gruvan är en av de rikaste guldfyndigheterna i världen och producerar årligen mer än 60 miljoner uns guld= 1.701000 kg vilket är värt 11666 miljarder kr (om jag räknat rätt på alla nollorna..).

På Hannans North Mine Museum fanns det förutom historiska utställningar också maskiner från gruvan, där ficka man verkligen se hur enormt stora de är. Det fanns också en förevisning av guldtillverkning som gjordes av ett gäng äldre gruvarbetare. Mycket informativt och spännande.

Dag 18: Kookynie och den berömda hästen Willie

Vi hade läst i Sverige någon artikel om en “spökstad (12 bofasta invånare), Kookynie, 25 mil norr om Kalgoorlee och där skulle också finnas en berömd häst som hade för vana att ströva runt fritt i området och gärna stiga in i saloonen för att ta en öl ihop med gästerna. Det var visserligen långt att köra dit från Kalgoorlee, ca. 25 mil, men det var också ett sätt att få uppleva the Outback på riktigt. På vägen stannade vi i en annan stad, Menzies, och besökte deras typiska lanthandel. Det var varmt och dammigt, precis som man kunde förvänta sig. Vägen korsades också av ett järnvägsspår där jag fick en pratstund med en järnvägsanställd som beskrev järnvägens förfall efter privatiseringen, något man känner igen…

Vid lunchtid var vi framme vid målet, det gamla hotellet Grand Hotel från år 1898. En gång i tiden var det navet i en livlig stad, det bodde minst 3500 invånare där i början av 1900-talet. Självfallet var det guldfyndigheter som lockade, men då guldfyndigheterna tog slut avfolkades staden. Det senaste befolkningstalet är 12 personer, men hotellet finns kvar för att ta hand om gäster som råkar komma förbi. När vi kom var där flera lunchgäster, många som var prospecters, men snart nog var vi ensamma kvar och fick en väldigt trevlig pratstund med Marge, 82 år, som drivit hotellet i 36 år tillsammans med sin man. Mycket av inredningen och stilen på hotellet hade byggts upp under många, många år. Mycket speciell upplevelse! För övrigt bestod staden mest av ruiner från det som en gång varit, vi tog en promenad runt staden men det var fort gjort.

Hästen Willie, kändis på Facebook

Hur var det då med hästen Willie? Jo, Marge hävdade att en del var överdrivet i hans berömmelse: hästen drack inte öl med gästerna, utan vatten, och han var mestadels ute även om han ibland också gick in på baren. En yngre släkting hade skapat en Facebook-sida om hästen, “Willie – The Outback horse at Kookynie WA”, som blivit viral. Berättelser om hästen har sedan spridits över världen, och det var ju också så vi fick kännedom om den.

Berättelsen om Willie

Marge berättade att hästen Willie, som en gång varit kapplöpningshäst, hade ägts av en granne som ofta åkte bort. Då släppte han sonika ut hästen som fick klara sig på egen hand. Vid något tillfälle åkte grannen iväg för gott, lämnade allt inklusive hästen. Hästen hade på vanligt sätt vandrat runt och väntat på sin ägare, men en dag vandrade den in i hotellets trädgård och såg utmattad ut. De förstod genast att den behövde vatten, så de började hälla upp vatten i en stor hink. Hästen drack och drack, till slut hade den druckit hela fem stora hinkar! Sedan fick den vila ut i trädgårdens skugga. Från den dagen stannade hästen hos Marge och hennes man, som nu tog hand om den. Den visade sig snart vara vänlig och social med gästerna, men den var aldrig bunden så när den ville gick den ut på sina rundor. När vi träffade den såg vi att den också fått en kompis; en lösgående tjur som dock höll sig på behörigt avstånd.

Dag 19: Den långa färden till Wave Rock, de fantastiska klipporna!

Vi började återfärden mot Perth tidigt på morgonen, vi hade också bestämt oss för att stanna och övernatta vid Wave Rock, de fantastiska Granitklipporna som formats under miljoner år av vatten och erosion, och som numera lockar över 100.000 besökare årligen. Fram till år 1965 var klippan ganska okänd, men en fotograf, Jay Hodges, fick stor uppmärksamhet då han publicerade bilder som bl.a. hamnade i National Geographic. Efter det har klippan varit ett populärt turistmål, på lagom avstånd från Perth för dagsturister. Vill man uppleva färgskiftningarna på klippan bör man däremot stanna över natten på den populära och välutrustade campingplatsen.

Klippan, som är ca. 15 meter hög och mer än 100 meter lång, ser ut som en gigantisk surfvåg men består av granit, 2,7 miljarder år gammal, tror man. Beroende på tiden på dygnet och ljuset ser man olika färger och former, bilden ovan är t.ex. tagen på morgonen, men andra färger framträder på kvällen.

Det finns en promenadväg runt hela den stora klippan, med en del intressanta grottor och informationsskyltar. Urbefolkningen där, Ballardongfolket, har en egen myt om klippans ursprung: De tror att formerna skapades när när den gigantiska Regnbågsormen hade slukat allt vatten i området och släpade sig fram över marken. Den enorma tyngden gjorde att det blev djupa sår i jordskorpan. De kallar för övrigt klippan för Katter Kish. Om man kan tro på deras legend så förklarar det åtminstone varför området är så torrt!

Ovan ses klippan/grottan som kallas för Flodhästklippan, som liknar gapet på en flodhäst.

Saltvattenpoolen och Lake Magic

Det finns ytterligare en turistattraktion i området, nämligen en saltvattenpool. Den lockade eftersom det var ca. 35 grader varmt denna dag. Den påtagliga saltnivån i poolen kom naturligt från markens salin, det hade varit havsbotten där långt tillbaka.Vi gick till poolen genom ett mestadels uttorkat landskap som också hyste ett större antal kängurur, av en lite större sort. Det finns mer än 55 arter av kängurur i Australien, varav de mindre kallas vallabyer.

Dag 20: Tillbaka mot Perth och Sunset Coast

Den 21/12 skulle vi lämna tillbaka husbilen, som vi för övrigt varit mycket nöjda med. På vägen mot Perth stannade vi till i den pittoreska småstaden York, som var känd för sin gamla “Engelska stil”. Här åt vi lunch och tittade sedan runt i staden.

Återlämningen av bilen gick bra och fort, vi hade betalt för slutstädningen så det slapp vi. En taxi tog oss till hotellet, och på kvällen valde vi att gå till China Town i Perth. Kort utanför det området hittade vi ett lokalt bryggeri som hade levande musik och god stämning, så vi tog någon öl först. Det blev en trevlig kväll i det ljumma vädret.

Dag 21: Scarborough Beach på The Sunset Coast, Perth.

Vi hade ytterligare en dag kvar i Perth, det var bra att ha en “buffertdag” om något skulle hänga upp sig på bilfärden. På vår sista dag på västkusten ägande vi oss i huvudsak åt det samma som lokalbefolkningen, som nu hade påbörjat julledigheten: Vi åkte till stranden för att uppleva The Sunset Coast. Här har man verkligen gjort solnedgången till en riktigt stor grej! Hela kvällen var det underhållning av olika slag på den folktäta Scarborough Beach, som nog är den populäraste stranden. Det tog ungefär en halvtimme att ta sig dit med buss och till fots från centrala Perth, men det var det värt! Dagen och kvällen blev en fin avslutning på vår resa i Västra Australien!

Lite tips om ni vill göra en liknande resa!

Att resa till Australien är ingen dussinresa; för många resenärer är det en “Once in a Lifetime Trip”. Därför är det viktigt att planera resan i god tid, ta reda på vad man vill se och göra och sedan lägga ner många, många timmar på att hitta fakta och se på alternativ. Självfallet kan man göra det enkelt för sig och anlita en resebyrå som planerar och bokar allt, men då måste man fråga sig: Är det värt det och får vi verkligen vad vi vill ha? Läs nedan och begrunda…

Margareta gick till en resebyrå som specialiserat sig på resor till Oceanien, berättade vad vi ville ha och efter någon vecka kom det det ett förslag på upplägget och ett kostnadsförslag. Det var dyrt, men vi jämförde med det vi uppskattat själva att det skulle kosta och upptäckte att det inte var så stor skillnad. Vi bestämde oss för att acceptera offerten, men då kom ett överraskande besked: Resebyråtjänstemannen hade gjort fel och glömt att lägga till resebyråns vinstpåslag, så det nya förslaget var 100.000 kr dyrare! Vi protesterade över det ohemula påslaget, men det enda de erbjöd var en symbolisk prisnedsättning. Det var alltså tack och adjö från oss, sedan bokade vi allt själva! Så här gjorde vi:

flygresan

En flygresa till Australien är lång, det ligger ju faktiskt på andra sidan jorden. Dock är det fem – sex timmars kortare flyg till västra Australien än till t.ex. Sydney. Vi gick in på olika jämförelsesidor för flygresor, var fllexibla med avresedagen så att vi kunde välja billigaste flyget och vi var försiktiga med okända, små flygbolag. Det landade i att vi åkte från Köpenhamn med en mellanlandning i Istanbul. Det var skönt att sträcka på benen där inför nattflygningen.

Husbilen

Vi jämförde flera olika större bolag, men vi var också noga med att läsa andra kunders recensioner. Att en bra försäkring ingick utan stor självrisk var också ett måste. Storleken på husbilen är avgörande för priset, men tänk på att en alltför liten husbil, som t.ex. saknar toalett och kök, oftast blir väldigt opraktisk. Men även en för stor husbil är en nackdel: Den drar mer bränsle, är långsammare att köra och kan inte köras på alla vägar, t.ex. på grus. Lagom är alltså bäst när det gäller husbilar. Räkna med 25-30 tusen kronor för drygt 14 dagars hyra. Lägg till kostnaden för slutstädning och campingstolar och bord, men en GPS kan du skippa om du har ett Australienskt mobilkort. Bränsle är förhållandevis billigt i Australien, en liter diesel kostade 14-15 kronor. Tanka för övrigt i god tid när det är möjligt, det kan vara väldigt långt mellan bensinmackarna ibland.

Kontantkort till mobiltelefonen

Innan vi åkte iväg skaffade vi kontantkort till mobilerna i en Telstra-affär på ett köpcentrum. Telstra är den största operatören med det bästa mobilnätet. Att vi köpte det på deras eget kontor var en bra idé, för registreringen av kortet var besvärlig om man var utlänning. Där kunde de hjälpa oss och även råda oss hur mycket surf vi behövde på kortet. använd INTE ert svenska telefonkort i Australien, det kan bli mycket dyrt! Med kortet i telefonen kunde vi använda Google Maps som GPS, och vi hade täckning överallt utom i Cape Le Grande nationalpark (ingen hade uppkoppling där).

Prisnivå på mat och annat…

Vårt allmänna intryck var att det mesta var 20-30% dyrare i Australien än i Sverige, t.ex. mat i affärer och på restauranger. Dock fanns det vissa matkedjor som försökte hålla nere prisnivån, som t.ex. Woolworth. Australien är dock mycket noga med att gynna inhemsk matproduktion och att vara hälsosamma, så kvalitén på maten är i regel mycket hög. Här finns inga spanska gurkor som konkurrerar ut den inhemska varan… Köp där det är billigt och laga mat själva för att hålla ner kostnaderna, är vårt råd. Alla campingställen har grillar och matlagningskök för gästerna, så passa på att grilla grönsaker och kött av hög kvalité.

Ibland vill man äta ute och då kan det vara en idé att besöka de populära bryggerierna. De har oftast god tillagad mat med bra prisnivå. Även pubar och vissa hotellrestauranger kan ha bra, prisvärd mat. Gå där de lokala invånarna verkar gå!

Övriga tips som kan vara användbara

Tänk på att boka populära campingplatser och platser i nationalparker i god tid, gärna hemifrån Sverige. Ring alltid till dessa när ni är på väg dit, en del stänger kontoret ganska tidigt och har speciella incheckningsrutiner.

Fricampa kan man göra på vissa ställen, men då finns det skyltar eller information som talar om detta. Fricampar man på otillåtna ställen kan ni räkna med att lokal polis tillrättavisar er. En del städer har gjort fricamping till ett sätt att locka dit turister, men långt ifrån alla städer gör så.

Beroende på vilken tid man åker varierar temperaturerna mycket. Utmed sydkusten kyler Syd-Oceanien ner vädret, så ta med en del varma kläder. Det är i regel också mycket blåst, så ha vindskyddande kläder med er.

Det finns en del giftiga ormar, spindlar och ödlor, och större kängurur kan vara aggressiva om det känner sig trängda. Var alltså försiktig när du går i bushen, se efter var du trampar och respektera varningsskyltar. Men normalt är djuren räddare för oss än vi för dem, så gläd dig åt om du får se några ormar eller ödlor…

Lycka till om ni reser dit, och annars får jag hoppas att ni fått en stunds trevlig läsning. Ni får gärna skriva en kommentar eller skicka en fråga i formuläret!

Få meddelanden om nya inlägg

Få meddelanden direkt till din inkorg när nya inlägg med reseinspiration läggs upp!

Epost:

* Din epost används inte för andra ändamål än för att skicka mejl om nya inlägg.

Leave this field empty if you’re human: